Äntligen har kören börjat igen för hösten. Jag är lika överlycklig som Klas (katten) när han blir kliad på magen.Jag har gjort debut som tenor. Nu ambulerar jag mellan alt och tenor. Allt nytt blir som tenor allt gammalt förblir jag som alt. Vad har jag gett mig in på? Periodvis kändes det urhäftigt att få sjunga lågt och starkt, men periodvis annorlunda och svårt att hitta rätt bland mansrösterna.

Kom hem med båten från Oskarshamn i natt. Familjen förenades på H:s 50-års fest i Steninge. M kom med tåg från Norrköping. R och jag med båt och bil från Gotland. Jag kramade M och sa att jag inte förstår varför jag längtat så efter henne den sista tiden. Hon svarade att det nog berodde på att Klas (katten) inte varit hemma och umgåtts så mycket med mig den sista tiden.Det var underbart att träffa P igen och födelsedagsbarnet H. Festen var underbar. Maten var underbar. Det var en underbar solnedgång som vi såg från f.d Göstas café i Steninge. Halland är underbart med mycket ljung, kust och horisont. Underbart var ordet.Mindre underbar var transporten över Östersjön med båten natten efteråt, på en tid då man helst vill gå och lägga sig. Efter en timme på sjön sov jag sittande i sin stol, medan uppspelta 12-åringar på väg hem från handbollsturnering rusar fram och tillbaka mellan stolsraderna. Efter två timmar väcktes jag av att ”om ca 30 minuter ankommer vi Visby..... ställa upp stolsryggarna........våra bilburna passagerare......” Sedan åkte vi halvt medvetslösa de fem milen hem och är jättelyckliga över att vi ”slapp” åka nattfärja där vi åtminstone hade fått 6 timmars sammanhängande sömn i en tyst hytt.

Gick förbi P idag när hon inte stod med tryckluftsborren igång, så jag kunde prata lite om den skulptur hon jobbade med. – Det ser ut som en mor med ett stort barn i famnen, sa jag. – Nä, sa P, det är ett kärlekspar. Och så skrattade P. Hon tyckte att barnet hade lite stort huvud för att vara ett barn och så visade hon armen runt kvinnan. Skit samma. Ett stort barn eller en man. Det går att skratta år om man vill. Vi får se om det stora barnet växer och blir en man under arbetet. Sedan berättade jag, att jag vid mitt sista besök i Norrköping stått och väntat på M:s vänner vid P:s stora skulpturgrupp på Skvallertorget, när vi skulle gå till Knäppningen och se på Stefan Sundström och då fick jag se att någon pillat in ett tuggummi i örat på Kata Dahlström. Jag tyckte att så kunde det inte vara och pillade ut det igen. Nu kan Kata höra lite bättre. P skrattade igen.

Mötte L i bilen på väg till bussen. Han erbjöd mig skjuts istället för 6 km promenad, men han skulle göra ett ärende på nybygget först, så jag fortsatte gå en bit tills han kom tillbaka och plockade upp mig. Han hade varit och letat efter mobiltelefonen. Nu hade jag gott om tid tills bussen gick, så vi åkte till gården och där gick jag runt i snickeriet och i stallet och ringde med min mobiltelefon utan att hitta den. Jag kände mig som jag gick runt med slagruta och letade efter en vattenåder. Telefonen låg inne i huset ovanpå tvätten.