Klas, katten alltså, är sur på mig. Jag har gett honom bandmaskpiller. Han låg och sov sin skönhetssöm och har äntligen fattat att det är höst, och en katt i hans ålder bör vila sig då och då och umgås med sin familj, när jag brutalt lyfte upp honom och satte honom i knät och petade in ett piller i hans mun. Jag lyckades inte stoppa ner det tillräckligt långt i gapet på honom, så han kunde låta bli att svälja, trots frenetiska strykningar på struphuvudet. Saliven rann till, pillret åkte upp i munnen och den dumskallen försökte bita i det. Då spottade han ut det. Snabbt petade jag ner pillret i halsen på honom igen och något förvånad var han tvungen att svälja. Men smaken. Klas vägrade att titta på mig och la sig på golvet och blev helt tyst. Den här katten låter det om jämt. Om han inte spinner och jamar, så fnyser och frustar han. Men när han blir sur, så är det som att stänga av ljudet på en radio. Han blir tyst. Mänskligheten har lyckats uppfinna fantastiska saker och den tekniska utvecklingen är långt framskriden. Man kan skicka människor till månen och klona får, men man har inte lyckats uppfinna ett välsmakande maskmedel för katter eller en fungerande batteridriven luciakrona.