Vännen och tidningsmannen P ringde och erbjöd sig att bränna ner den drivrutin som jag behöver på cd. Den finns på Canons hemsida. ”Ja, tack”, sa jag. Annars måste jag hämta hem drivrutinen över mitt telefonmodem. Det tar massor av minutrar.Vännerna K och H åt en sen lunch hos oss. H skulle gräva upp växter i vår trädgård och plantera i sin, innan han for till andra länder över vintern. Vi skulle också säga ajö för i år och lyssna på hans musik. En del av oss glömmer, säger vi. ”Inte numera”, sa K, ”det var förr. Numera är jag välstrukturerad och sätter upp nycklarna på en krok vid dörren”. Då vet jag var jag har dom”. Själv förespråkar jag nycklar i ett band runt halsen. En gång hade jag mina nycklar i handen när jag gick förbi lite ogräs i trädgården, som jag ovillkorligen var tvungen att genast ta bort. Jag la ifrån mig mina nycklar i gräset och rensade en stund och gick sedan därifrån – utan nycklar. Under flera dagar letade jag efter mina nyckar, utan något vidare resultat. Lite pinigt för i knippan fanns nycklarna till jobbet också. En förmiddag ytterligare någon dag senare, då R klippte gräset, stod jag i köket och hörde hur det smällde när gräsklipparen tog stenar och tallkottar. DÅ kom jag på det! Nycklarna ligger i gräsmattan! Vi väntade gäster från fastlandet och när de kom fick de börja besöket här med att kratta gräsmattan efter resterna efter min nyckelknippa. Ja, jag vet. R går hårt fram med gräsklipparen. Han kör inte bara över sladdarna till min trädgårdsbelysning.

Äntligen har objektivet kommit med posten. R skjutsade mig till Icas utlämningsställe i samhället, där jag med hjälp av Visakortet löste ut paketet. Redan i bilen packar jag upp det. Numera är objektiven lätta som fjädrar. Allt är av plast. Hemma packar jag upp det igen och Klas (katten alltså) var med. Han är alltid glad åt att öppna paket. Vi var båda som ett barn på julafton. Efter en natt ute i regnet somnade han bland följesedlar, kartonger och papper. Själv kan jag äntligen fotografera med kameran, när jag nu har objektivet. Ett paradigmskifte, från järnkamera till digitalt.Nu är det bara drivrutinerna kvar.

Jag jävlas fortfarande. Vännen och tidningsmannen P gav mig råd att pröva, jag började om från början prövade råden, men inget hjälpte.Kameran är fortfarande inte kompis med datorn. Nu återstår bara vad dom säger på Canons onlinesupport.Ute faller mörket.

Nu sliter jag mitt hår. Inte för att jag är helt obegåvad i den digitala världen, inte heller när det gäller att brottas med maskiner. Men efter att ha varit den siste med en analog kamera av järn, installerar jag för tillfället drivrutinerna för en begagnad digital systemkamera på min dator. Det går åt skogen. Datorn dumpar minne och jag blir bara trött.

När jag premiärgick med stavarna passade jag på att inspektera P:s skulptur. P var i full aktion med tryckluftsborren och jag skrämde henne lite när jag gav mig till känna. Jodå, nu kan man se att det stora barnet har växt till sig. Fortfarande saknar det stora barnet hår, men det ska han få, sa P, men ingen mustasch. Han kommer att bli manligare med hår. Än så länge är han alldeles flintskallig Hans händer håller runt livet på kvinnan och nu är hans rejäla nävar ordentligt synliga med korviga fingrar. Mannen ser i allfall väldigt nöjd och belåten ut, där han vilar vid kvinnan bröst.

Jag har köpt mig ett par stavar.

När jag cyklade förbi P: s utomhusverkstad stod det en ställning med en presenning framför skulpturen, så från vägen jag kunde inte se, hur det går med skulpturen med kvinnan och mannen i båten. Jag hade inte tid att stanna och titta efter.

Klas, katten alltså, är sur på mig. Jag har gett honom bandmaskpiller. Han låg och sov sin skönhetssöm och har äntligen fattat att det är höst, och en katt i hans ålder bör vila sig då och då och umgås med sin familj, när jag brutalt lyfte upp honom och satte honom i knät och petade in ett piller i hans mun. Jag lyckades inte stoppa ner det tillräckligt långt i gapet på honom, så han kunde låta bli att svälja, trots frenetiska strykningar på struphuvudet. Saliven rann till, pillret åkte upp i munnen och den dumskallen försökte bita i det. Då spottade han ut det. Snabbt petade jag ner pillret i halsen på honom igen och något förvånad var han tvungen att svälja. Men smaken. Klas vägrade att titta på mig och la sig på golvet och blev helt tyst. Den här katten låter det om jämt. Om han inte spinner och jamar, så fnyser och frustar han. Men när han blir sur, så är det som att stänga av ljudet på en radio. Han blir tyst. Mänskligheten har lyckats uppfinna fantastiska saker och den tekniska utvecklingen är långt framskriden. Man kan skicka människor till månen och klona får, men man har inte lyckats uppfinna ett välsmakande maskmedel för katter eller en fungerande batteridriven luciakrona.