Idag har jag skrivit en insändare. Jag läste morgontidningen och blev förbannad.I min kommun blev det en borgerlig majoritet i kommunstyret efter valet. Nu vill de i enlighet med vallöftena sänka den kommunala skatten. Sist jag skrev en insändare var veckan före valet. Då undrade jag vem en ung man, L 21 år med autism och grav utvecklingsstörning, och hans personal ska rösta på, eftersom inget politiskt parti under valrörelsen hade talat om vad de ville göra särskilt för dessa medborgare. Den insändaren kom inte in i tidningen. Det ska bli spännande att se vad som händer nu. Det här är insändaren i sin helhet:300 kr mer i plånboken.Jag är beredd att avstå 300 kronor av min inkomst. Kommunledningen har skapat ett utrymme för en skattesänkning med 15 öre, genom att stryka det utökade anslaget till barn- och utbildningsnämndens omställningsarbete i kommunen och minska anslaget till social- och omsorgsnämnden med 10 miljoner, med anledning av att nämnden väntas lämna ett överskott på 35 miljoner. För en medelinkomsttagare skulle denna besparing ge ungefär 25 kronor mer i plånboken varje månad eller 300 kronor av årslönen .Den offentliga kostymen har passat illa i många år nu. De av samhällets medborgare, som sämst kan föra sin egen talan, har under alla dessa år ständigt betalat ett högt pris för en alltför trång kostym. Några har till och med lagstadgade rättigheter, som aldrig går att spara bort. Verksamheter för de människor som har störst behov av stöd i samhället, har reducerats till ingenting; det finns inget innehåll, ingen utveckling, inga mål, inga visioner eller inget ansvar för kvalitet, kvar längre. De människor som är satta att vårda och verkställa dessa personers hela livssituation eller de som är satta att lära och fostra barn betalar också detta överpris. Deras yrkeskunskaper och professionalism reduceras också till inget, då det oftast handlar om att enbart klara vardagen på ett mycket grundläggande plan. Många professionella ser hur deras yrke förytligas.Själv har jag mycket svårt att förstå att de svagaste samhällsmedborgarna skulle ha det största utrymmet för att avstå pengar till förmån för t.ex renhållning av badplatserna. Sanningen är kanske är den, att det egentligen är en värdegrundsfråga. Sanningen är kanske att kostymen alltid kommer att vara för trång om vi är beredda att stödja svaga grupper i samhället. Det går inte att spara. Vad värderar vi i ett samhälle? Vilket slags samhälle vill vi skapa nu och i framtiden? Hur ser vi på människan? Det är kanske frågor som inte är behagliga att ställa, men som måste ställas. 300 kronor mer i plånboken för en medelinkomsttagare är i själva verket en fråga om etik.