Nu har jag varit på Skvallertorget och kontrollerat Katas öron och hälsat från P. Kata hör bra och agiterar som vanligt. Nu kan jag åka hem igen. Men idag stannar jag till i Södertälje och hälsar på vännerna L och M som bjuder på en furstlig middag med hjortstek, vin och en riktig L-gratäng.

Regnet faller.Det är en dag att tillbringa på Arbetets Museum. När jag går därifrån har jag sett hela livet, tycks det. Bilder och utställningar berättar. Jag har träffat den prostituerade narkomanen Beth och Sebastian 15 år som ville berätta om de sista veckorna i sitt liv. Jag har träffat flera tanter som berättat om hur det är att vara tant. Jag har träffat flickor som har berättat hur det är att vara tonåringar. Jag har träffat människor med utvecklingsstörning som dansade och människor med olika funktionshinder som ger dem ett handikapp och som bestämt sig för att inte bli offer. Dessutom en hop anonyma gamlingar som talade om ålderdomen där man kan möta 58 okända ansikten bakom sin ytterdörr bara under en enda dag. Beth och Sebastian, det var starkt. Utställningen om Beth berättar om människan Beth, inte narkomanen och horan Beth. Sebastian vill berätta om hur det är när man dör. Livet är närvarande i dessa fotografiska utställningar, inte döden.

Jag har vartit på Lokal. Ja, det heter så. Med M och inhandlad herrock med fuskpersiankrage i plastkasse från Myrorna. Jag har varit på Lokal och sett och hört Anders F Rönnblom. M ringde en kamrat som satt ensam på internatet och tillsammans med dessa tjejer rockade jag loss. Sist jag var i Norrköping såg jag Stefan Sundström som satt på Stadsmuseets gård och kompade sig själv på gitarr. Men i kväll var det gamlingarnas afton och Anders F med sitt band var en trevlig och icke-patetisk upplevelse. Jag menar att gamla musiker från förr, ibland har en tendens att bli en smula patetiska. Men Anders F sa till mig på sitt försynta sätt: "Jag försöker förnya mig, skriver nytt material och så". Ja, han förnyar sig och Anders F var avgjort mer prisvärd, än Stefan S om man säger så. Mer musik för pengarna. Jag uppskattade verkligen att höra "Måsarna lämnar Gotland" i bluestappning med Peter R. Eriksson som leadgitarist. Absolut inte patetiskt.De unga tjejerna som varit lite skeptiska innan, sa när vi tog sista bussen hem: " Det var ju som Winnerbäck, fast 30 år äldre"!

I den här staden känner jag inte en kotte. Trodde jag alltså. Men på Myrorna träffade jag en bekant. Det var en f.d arbetskamrat till R som återvänt hit. I stället för att shoppa hamnade jag vid hans köksbord i ett flera timmar långt samtal om värdegrunden i våra professionella liv. Vi har båda sett hur omsorgerna om människor med utvecklingsstörning har förändrats under vårt snart 30-åriga yrkesliv. Denna omsorg har idag reducerats till ingenting. När vi inte längre finns i yrkeslivet, kommer det inte att finnas männsikor som kan berätta de utvecklingsstörda männsiskornas historia. Kommer någon längre att veta att man gjorde mänskliga medicinska experiment på utvecklingsstörda personer på specialsjukhusen en gång i tiden? Man kan tro att det var för mycket länge sedan, men icke, det var i vår moderna efterkrigstid. Kommer man att veta att det funnits specialsjukhus överhuvudtaget? Kommer okunskapen om och uppfattningen att människor med utvecklngsstörning inte skulle ha samma förmåga att känna smärta på samma sätt som andra och därför inte behöver bedövning vid tandläkarbesök åter få fäste? Det sas mig i början på 80-talet. Skrämmande nyligen, faktiskt. Vem ska berätta det, när de människor som ska tillgodose dessa personers hela livs behov, inte har fått någon kunskap om utvecklingsstörning? Både jag och R:s gamle arbetskamrat tillhör den sista generationen som har en riktig yrkesutbildning om utvecklingsstörning, där fokus låg på kunskap om utvecklingsstörning och männsikans normala kognitiva och mentala utveckling. Idag saknas denna utbildning. De praktikanter från vårdutbildningar som jag möter idag, vet sällan något om utvecklingsstörning. Jag får mycket grundläggande och ibland oerhört konstiga frågor, som borde ha tillgodosetts i en utbildning, som ska ge kunskap om hur man vårdar mänsikor. Utbildningarna är urvattnade och utarmade. Arbetsgivarna tycks heller inte intressera sig för kvalitet i de omsorger som man är satta att lagligt utföra. Innehållet räknas inte. Allt har reducerats till att sno ihop personal som minimalt täcker schemat. Kunnigighet, erfarenhet, värdighet och en etitisk grund har inget värde för arbetgivarna. Vem tillvaratar människor med utvecklingsstörnings intressen idag? I valet gjorde ingen sig omaket att representera denna grupp i sammhället. De är medmänniskor som har den minsta möjligheten att själva kunna tillvarata sina intressen. De är helt beroende av vem som företräder dem. Det kanske är som R säger; jag kanske borde öppna korvkiosk. Det hann bli mörkt innan jag reste mig från köksbordet.

Stockholms Central är ett av mina favoritställen. Här finns allt man kan önska sig. Inte minst kan man glo på folk. Jag skulle lätt kunna fördriva en hel dag på Centralen, tveklöst. Shopping, mat, underhållning, you name it. Jag förstår de männsikor som lever sitt liv på Centralen och har det som sitt hem, det är ett trivsamt ställe. Idag har jag åkt båt och tåg. Jag åkte med ett av SJ.s lokaltåg till Norrköping. Naturligtvis var det med ett av de grå tvåvåningstågen, som någon som inte kan ha varit helt i balans med sig själv, designat. Varje gång jag åker råder samma kalabalik och alla springer runt och begriper inte var de ska sitta eller i vilken vagn de är i eller var de ska få plats med bagaget. Jag hittade i allfall min plats efter att ha sprungit upp och ner i trappor och ut och in i vagnar och slog mig ner bredvid en äldre man, efter att ha kört bort en yngre man från min plats. Att virra runt på tågen och byta platser är faktiskt en anledning till att börja tala med varandra och jag fick på det sättet ett trevligt ressällskap av två herrar hela vägen till Norrköping. Den äldre herren var ganska mycket jusst en äldre herre. Han skulle åka till Norrköping och begrava sin snart 100-åriga moster. I förra veckan hade han varit på sin egen mors 99-års kalas, berättade han. Själv var han alpinist och klättrade i de schweiziska alperna varje sommar. Jag kan inte ens som yngre tant klättra i alperna.

Idag gjorde jag frukostsmörgåsar att ta med på båten imorgon. Jag gjorde dubbelmackor med hederligt smörgåspapper färdigskuret i små rektangulära bitar. Plötsligt slog det mig att smörgåspapper är som med utrotningshotade ljud; sådana där ljud som kommer från mattpiskare av rotting eller hasandet av träskor mot asfalt t.ex Finns det smörgåspapper att köpa nuförtiden? Är jag den sista generationen som använder smörgåspapper mellan mackorna, eller ens det? Är mitt paket med smörgåspapper i lådan en relik som borde sparas åt eftervärlden innan detta fenomen glöms bort, precis som ljudet av en mattpiskare av rotting?

Klas, katten alltså, går fortfarande ut i regnet, fast han borde begripa bättre. Det måste vara seniorfodret. Han har återgått till sin spolformade kroppsform efter det han började med seniorfodret. Nu har han ett skyddande späcklager. Pälsen var redan osedvanligt tjock och underullen ogenomtränglig för väta, men nu är han ordentligt polstrad också. Det är alltså förklaringen till att han inte begriper sitt eget bästa. Men idag tog han sovmorgon och snarkade ljudligt mellan lakanen i min säng och steg inte ens upp till fukost. Det måste vara mörkret.

Igår var det Alla Helgons Dag. Idag är det Alla Själars Dag. Evigheten är nu.