Nu har jag haft sovmorgon, prommenerat med mina stavar, umgåtts med våra julklappsböcker och min familj, ätit sill och skinka och druckit nubbe och på det stora hela taget haft en trevlig jul. Inte ska man klaga trots att gräset är grönt. Inga överdrifter, varken med firadet eller vädret. "Less can be more" är en devis som kan vara nog så god. Kanske en ledstjärna t.o.m Jag tänker på filmen om Elsa, som jag just sett på TV. Elsa levde på institution i närmare 30 år. Hon blev anmäld till barnavårdsnämnden av sin egen mamma och placerad på en anstalt.Elsa ansågs vara asocial, inte sinneslö, men har sett anstalter som Västra Mark och Restad innefrån. Annorlunda och utvecklingsstörda personer har bott på dessa specialssjukhus och stora institutioner och precis som Elsa blivit berövade sin ungdom och en del större delen av sitt liv. De har kränkts och tvångssteriliserats och levt ovärdigt. Jag har träffat dom. Idag är anstalterna historia. De som arbetar med personer med utvecklingsstörning idag, känner inte alltid till att anstalterna ens har funnits. Elsa är idag en fri kvinna. Men gammal och krokig. Det är inget fel på hennes förstånd. Hon hade bara en mamma som inte kunde ta hand om henne när hon var liten. Hon har en livsglädje och en spontanitet som är förunnat få av oss. Hon är en lycklig kvinna. När hon går på 50-årskalas hos kommunalrådet i Vårgårda, där hon nu bor, har hon skrivit en dikt till hans ära, som hon läser högt och så säger hon: "Jag är så lycklig över att jag har skrivit den här dikten. Innan jag skrev den till dig, fanns den inte till".Intervjuaren i filmen frågade Elsa om hon saknade något när hon var på anstalt. "Ja", sa hon, " jag saknade att kunna få köpa mig något gott någon gång. Som någon god frukt. Frukt fick vi aldrig. Jag skulle så gärna velat ha haft ett äpple eller en apelsin. Ett Ingrid Marie-äpple, som är så gott."Less can be more.