Hemma i Byn igen gick jag och maken på kalas. Författaren fyllde 80-år. "Jag är glad att du blev 80", sa jag. "Ja, det är jag också", sa Författaren. "Men jag har en hälsning med gratulationer från de döda i allfall", fortsatte jag, "det är liksom på sin plats en sådan här dag". Författare förstod precis vad jag menade. Jag och maken och Författaren och hans fru, Tanten med tryckluftsborren, har haft Nisse ihop. När Författaren och Tanten med tryckluftsborren kom till Byn på 50-talet bodde Nisse och hans mamma grannar med dem. Misär var ordet. Båda var lite tokiga. När Nisse sedan levde ensam kvar i torpet, hade han inget att leva av. Ett normalt arbete att försörja sig på var en omöjlighet.Pension var väl det enda tänkbara, även om Nisse inte var någon som hade så höga omkostnader och krävde så mycket av livet som kostade pengar. Författaren hjälpte honom med myndigheterna. Så småningom flyttade Nisse från föräldrarhemmet och bodde länge på psyksjukhuset. Många år senare när vi köpte vårt hus, fick vi Nisse på köpet. Han bodde i huset redan. I 15 år har vi levt med Nisse. Här dog han den första advent 2005. Nisse hade kunnat vara med i boken "De ovanliga" av Åke Mokvist. Det är klart att han skulle gratulera sin vän författaren på 80-årsdagen. De har känt varandra ännu längre än vad jag och maken har gjort.

Nu har jag fått passera Stockholms centralstation två gånger inom loppet på ett par dagar. Jag har fått ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen att glo på folk. Vi tittar på andra människor alldeles för lite i det här landet. Det är ett av de mest enkla nöjen man kan företa sig. Centralen är ett utmärkt ställe att ägna sig åt denna sysselsättning.Jag passade på att äta en lunchmacka innan jag tog flygbussen till Bromma för att återvända till Världens Ände. Den serverades av några ointresserade unga kvinnor på ett av caféerna på Cityterminalen. Jag slutar aldrig förundras över varför så många unga människor tappat lusten och glädjen idag. Varför man serverar andra människor sitt lunchfika med oberörd min och ignorerar varje försök till kontakt från kunden och gör allt för att denna inte ska känna sig som en gäst? Stress, javisst. Men vad är det vi har gjort i grunden med barnen, som nu är unga vuxna? Det handlar inte bara om stress. Det handlar om att se utanför sig själv och att vara stolta över det man utför. Var försvann det någonstans?