I morse trampade jag på Klas, katten alltså, halsband. Det låg neranför sängen. Det är andra gången på kort tid som han tappar halsbandet. Han tappade det utomhus i snön för ett par veckor sedan. Klas har rejäla halsband. Inga sådan där fjuttiga katthalsband med resårer, som ska omöjligöra att katterna fastnar i någon gren och hänger sig själva i ett träd. Nejdå. Jag kör med ordenliga hundhalsband av den mindre sorten, typ för chihuahua. Men riktiga spännen med en pigg och hål. Just nu har Klas ett svart med nitar. Det ser flott ut på en åldring. För att Klas inte ska kunna hänga sig själv i en trädgren, måste halsbandet sitta åt ordenligt. Katten ska inte kunna krypa ur det. Det ska inte gå att något ska kunna kila in sig bakifrån eller framifrån och fastna i halsbandet. För att få upp det måste det helt enkelt knäppas upp. Det kan inte glida upp om man inte trycker ihop Klas hals med våld, så att piggen åker ur hålet på halsbandet bakifrån. Det låter ganska teoretiskt. Båda gångerna som Klas tappat halsbandet har det varit öppet. Han har därför inte krupit ur det. Kan Klas knäppa upp det själv? Har någon hjälpt honom att öppna lite på halsbandet? Har piggen på spännet åkt ur hålet bakifrån, för att någon har tryckt ihop halsbandet och Klas hals så att det kunde glida upp? Den sista möjligheten är att det är Nisse som går igen och försöker ta av Klas halsbandet, för att han tycker att katter inte ska ha hårt åtsittande halsband.

En gång i tiden hade Klas, katten alltså, en äldre bror som hette Svante. Svante var en mager och långbent katt som på något vis påminde om Zeb McCahan. Han gav sig ut i vildmarken och levde nära naturen. Han jagade, hade starka instinkter och kunde läsa tecknen i naturen. Han visste allt om hur man överlever. Halt var han också, precis som Zeb. Ärrad och fårad brukade han dyka upp efter några dagar eller veckor i skogen. Ibland brukade Svante bo hos Svea som bodde i vårt hus, ibland hos oss. Han var en sådan som hade många hem. Hos Nisse trivdes han alldeles förträffligt. De hade en själarnas gemenskap. Nisse gillade aldrig att jag satte på Svante halsband. Det ansåg han var en slags tortyr av katt. Nisse plockade av halsbandet då och då. Jag köpte nytt. Vi kom aldrig till något konsensus när det gäller halsbanden, Nisse och jag. Men den dagen då Svante kände att tiden var inne och gick ut i skogen för att dö, då var jag glad att Nisse inte hunnit plocka av honom halsbandet. På en sommarstugetomt en bit bort i Byn la sig Svante ner för att vila och där hittade sommarstugeägarna honom död. Vi fick honom tillbaka för att han hade adressen på halsbandet. Svante var i allfall, när han var i livet, nöjd med att ligga i Nisses lortiga lakan med Nisse och vila om dagarna. Nisse matade honom med allehanda godsaker som inte förekom här. Nisse rökte pipa och var storrökare. Kom Svante direkt hem från en eftermiddag hos honom luktade han som en gammal askkopp. Svante var inte så angenäm att ta i efter en sådan eftermiddag. Han luktade Nisse. När Nisse skaffade sig en egen katt blev Svante sur och flyttade hem till oss på hundra procent. Svea var borta och nu fanns vara vi att bo hos. Nisse kallade sin egen katt för Den Lille Juden David Katz. Ett mycket fantasifullt namn, måste man säga. Numera är Svante begravd i vår trädgård, Nisse på Byns kyrkogård och Lille David körd till Katthemmet i Ankdammen. Livet går sin gilla gång.

En kort vända till Ankdammen och tillbaka. Idag blir det ingen vattengympa i Samhället. Det är kroppen för trött för. Luftrören gör ont. Onda och snåla marsvindar, av den värsta sorten blåser i Världens Ände. Himlen är grå. Sängläge kan vara något?