Imorgon tar jag Saftlandsbåten och far till Saftlandet. In från Världens perifera utkanter ska jag. Det ska bli intressant och uppleva civilisationen

Nu är våren här. Det är dags att cykla till bussen. Redan på den lilla grusvägen hade jag motvind. Det bådade inte gott på premiärturen för i år. Ligger vinden på från det hållet så att det är motlut redan där, då blir det inte nådigt längre fram. När jag väl kom längre fram och svängde ut på asfaltsvägen så låg vinden på ännu värre. Just där i vägkorset ligger Socknens värsta backe. I Världens Ände är backarna förhållandevis små, men vi kallar det för backe och efter backen så blir det en dal. Hur som helst. I backen fick jag trampa när jag cyklade utför. I dalen stod cykeln still. När jag kom en liten bit till noterade jag att det var ungefär samma hastighet som när jag går. En liten tanke om att hur-ska-jag-hinna-med-bussen-och-nu-hinner-jag-inte-lifta-de-fem-milen-in-till-Ankdammen-som-jag-brukar-göra-då-jag-missar-bussen dök upp. Den slog jag snabbt bort och bet i hop och cyklade på. Någonstans bortom vindbruset i mina öron tyckte jag att jag hörde en lärka. Men det var nog bara inbillning. När jag kom in i skogen den sista biten avtog blåsten. Jag hann. Exakt 25 min tog det. Precis samma tid som vanligt. Men det är i allafall vår.

Klas, katten alltså, han som fick åka till veterinären för sin hosta och där veterinären konstaterade att han var en kärnfrisk gamling med ett missbildat svalg, han fortsätter att hosta, som sagt. Det har ju alltid låtit en del om honom ända sedan han var liten. Han har satt i halsen, hostat, frustat, suckat, snarkat, pyst, flåsat och helt enkelt låtit hela tiden. Så här på ålderns höst har hostan tilltagit och tydligen de förslappade svalgmusklerna också. Nu har jag kommit på en metod hur hostan ska motas. Först vill jag varna alla känsliga djurrättsaktivister att sluta läsa eller bestämma sig för att jag gör det här för Klas bästa. Till saken hör att jag använde samma metod för att rädda dottern från att dö kvävningsdöden vid varje måltid upp till tre års ålder. hon satte ständigt i halsen. Alltså. När Klas börjar hosta, det gör han ofta när han sover djupt, springer jag snabbt fram och lyfter upp katten och håller honom under magen snett framåt och ruskar lite på honom. Skakar kan man också säga att jag gör. Det är lite samma metod som att milt skaka pengar ur en spargris. Då pyser det lite ur honom och hostan försvinner. Klas begriper förstås ingenting men samarbetar iallafall. Antagligen är han tacksam att han slipper kräkas efter varje hostatack. Med dottern gick det våldsammare till. Det var en mer brutal metod. Henne fick jag rycka upp ur barnstolen och hålla upp-och-ner och skaka på. Lite samma metod som man använder på ketchupflaskor. Hade jag inte varit snabb i vändningarna hade hon kvävts varje måltid. Denna metod fungerade alltid när hon satte i halsen. Det felsvalda kom alltid ut. Frågan är om hon heller fattade någonting varför hon skulle skakas på jämt och ständigt. Skillnaden mellan att ha ett småbarn och en åldrig katt kanske inte är så stor egentligen. Jag är uppe om nätterna och skakar på Klas numera. Då var jag uppe på nätterna och stoppade in nappen i munnen på dottern, vill jag minnas.

Det är hysteriskt våraktigt ute. Vårchock, skulle kvällstidningarna skrivit. När solen skiner och det är hysteriskt våraktigt ute, måste alla svenska människor som har möjlighet till att vistas utomhus göra det. Annars är det synd och skam. Vi är ett folk av sundhet, skuld och späkning. Det finns inga dåliga kläder bara dåligt väder, det har väl alla hört talas om. Och när det är bra väder, då ska ingen sitta inomhus. Basta. Då ska vi passa på att vara ute så mycket det går. Speciellt när det äntligen är vår. Nu sitter jag här med dåligt samvete, för att jag inte lyckats ta mig ut och motionspromenera. Motionera är en sådan där annan sak som är ett av kraven för en bra människa, precis som att inte vara inomhus när det är fint väder och vår. Jag fick migrän mitt på dagen på grund av att molnen försvann och himlen blev blå. Om något är typiskt svenskt så är väl det typiskt svenskt? Att få dåligt samvete, alltså. I allfall typiskt.

Idag har jag borstat Klas, katten alltså, med den förhatliga ryktborsten Slicka, som han en gång fick i present av oss. Han bet mig och rev mig. Han uppförde sig betydligt bättre när han var hos veterinären sistledes. Men tovorna i pälsen försvann. I hans ålder klarar man inte sin pälshygien längre. Hur ska man få honom att förstå det?

För ett år sedan ungefär, var det tidernas snöstorm och vi skottade snö i Byn för allt vi var värda. Snön låg djup och jag trodde jag skulle bli galen för att alla vårtecken var verkligen avlägsna. I år är det vid samma tidpunkt sisådär +8 till +10. Snödropparna har kommit upp både här och där i stora tussar. En och annan krokus har jag sett. Det kacklas som aldrig förr från gässen i Träsket. Det är onekligen rätt vårlikt. Jag beskar äppelträden i veckan som gick och började fundera om det inte var dags med att starta den övriga vårstädningen i trädgården. Frågan är om man surt ska konstatera att det nog bara är en tillfällighet att det är vår i luften och att inom en snar framtid viner snöstormen igen och gässen flyger åter till varmare länder?

Efter gårdagens kaotiska årsmötesförhandlingar i Forumteaterföreningen Drimb tog matlagningen vid. En stor del av Forumteaterföreningens verksamhet ägnas åt matlagning och att äta mat, tycks det som. Denna gång på ett afrikansk tema, där jag planerat matsedeln tidigare i veckan. Efter att alla ätit sig övermätta tog lekarna vid. Det var trevligt att få skratta så magen hoppade. Det var för övrigt mycket välgörande ur matsmältningssynpunkt. Den sista halvtimmen ägnades åt kritik och diskussion av filmade spel på temat härskartekniker. Sedan åkte alla hem i hällregnet.

Dagens misson är årsmöte i forumteaterföreningen Drimb. Jag har äntligen blivit invald i denna krets av samhällsmedvetna skådespelare. Men jag kommer för sent till detta evenemang. Jag har stått och gräddat egyptiska bröd med svarta kumminfrön på, till kvällens festmiddag som går i Afrikas tecken.Nu ska jag fotvandra till årsmötet och delta i detta lördagsnöje.Livet leker.