Jag tror jag är konstig. Alla gläds åt att nu äntligen börjar årets bokrea. En folkfest! Mitt hem är möblerat med böcker. Men jag blir likson fed up av bokreor. Det blir för mycket. Jag orkar inte med alla berg av böcker till vrakpriser som jag köpte dyrt i julas. Jag tappar köplusten. Jag vill inte ha någonting. När jag försökte rycka upp mig och bli som en normal människa, besökte jag Bokus, Internetbokhandeln, men fick nog efter en liten stund. Jag orkar liksom inte leta ut de där godbitarna, som jag alltid önskat mig, och som jag nu kan köpa till ett fantastiskt pris. När jag var i Ankdammen i fredags gick jag åt ett annat håll i varuhusen, när jag närmade mig bokavdelningen. Likså så höll jag mig borta från stadens två bokahandlar. Vad är det för fel på mig?

Om det är ett hopp om det ska bli slut på vintern, så är det att plantera om blommorna. Det är dags att plantera om pelargonerna. Efter många års rabiat kämpande mot en vit, mikroskopiskt liten, rotsugande lus har jag äntligen friska pelargoner. Tillslut fick jag använda mycket drastiska åtgärder för att komma till rätta med eländet. Nu är det en fröjd att kruka om och ge ny jord. Det är värt arbetet. De första färdigomplanterade pelargonerna har fått flytta upp ur källaren och står i fönstren inomhus. En del blommar redan. Det kanske är hopp om livet, trots allt.

Maken och jag har varit på begravning. Den sista av makens morbröder är död. Hans hjärta slutade slå för någon vecka sedan. Sorgligt. Vemodigt och naturligtvis svårt för hans fru. Morbror var gammal. Maken härstammar från en svensktalande etnisk minoritet från Ukraina och många ättlingar till denna minoritet slog sig en gång ner i Världens Ände när tjetniks började jaga dem och det var svårt att leva i på stäppen. Morbror var född i Ukraina. Det var resten av hans syskon och min bortgågna svärmor också. I Världens Ände var han bonde. I går sa maken: "Jag kommer att minnas min morbror för att när jag var liten, var jag så glad varje gång jag fick följa med honom ut och sitta med på hans Ferguson när han plöjde." Det är ett bra minne att ha av en människa.Begravningen och begravningskaffet tog många timmar. Så är det när dessa ättlingar begravs. Många människor från de andra släkterna från stäppen vid Dnjepr, kommer för att ta farväl av en död ättling. Även om ingen skulle erkänna det, kan man inte låta bli att uppfatta det som ett slags klantänkande. Begravningskaffet brukar faktiskt vara en nästan trevlig tillställning. Sorgligt och trevligt på samma gång.

På väg till bussen kacklar det en gås över mitt huvud. Nu har det regnat i två dagar och varit plusgrader. Idag vräker regent verkligen ned. All snö som däremot vräkte ner i början av veckan och gjorde byn till ett julkort är snart väck. Hur kunde gåsen så snabbt ta sig tillbaka till Världens Ände från ett snöfriare ställe? Såg den på Vädreti onsdags?

Jag har inte utplånats från jordens yta, om det nu var någon som trodde det. Det är bara livet som gjort sig påmint med sina vardagligs bestyr.