Dagens cykeltur till bussen skedde i Världens Ändes egen Le Mistral - Marsgaisten - nordanvinden som blåser under hela våren. Sex kilometer uppförsbacke. Ovanför mitt huvud stod lärkan och drillade glatt. Vad var detta mot att pulsa i våtmarkerna längs Världens Ändes kuster?

Idag har jag inte mindre än tre gånger haft kontakt med sjukvården i olika ärenden och anledningar. Jag har alltid varit nöjd och belåten med sjukvården. Känt mig väl omhändertagen och blivit mött med respekt. Jag har varit bortskämd med att ha en distriktsläkare som känt mig i tjugo år. Nu har min doktor tjänstledigt och det är slut på pengarna i Världens Ände. Någon vikarie blir det inte. Bara en hyrläkare någon vecka i månaden. Däremellan är jag hänvisad till den doktor som distriktssköterskan skickar mig till för dagen. Idag har jag talat med vårdfolk som fått mig att bli en omständig och besvärlig människa som man helst vill göra sig av med fort som fan. Jag har pratat med en doktor som inte ville skriva det intyg som Försäkringskassan har sagt att jag ska be doktorn att skriva. Hon ville inte skriva det för att jag inte var hennes patient och hon inte kände mig, trots att hon har tillgång till mina journaler. Det kan man visst, sa försäkringskassan. Det sa jag också till doktorn, men det hjälpte inte. Försäkringskassan fick övertyga henne istället. Sedan talade jag med en sköterska på en specialistmottagning som gjorde precis allt för att få mig att avstå från att vilja träffa en doktor. "Känner du ett väldigt stort behov att vilja veta varför du har börjat se sämre? Du blir ju kallad hit igen för att mäta trycket om ett år", frågade hon. En annan doktor ringde slutligen överhuvudtaget inte upp på den telefontid som jag hade fått en bokad för tre veckor sedan. Det slutade med att jag ringde upp henne efter en och en halv timme efter utsatt klockslag.Jag har verkligen ett stort tålamod. Jag har verkligen stor empati. Jag vet nämligen hur det är att arbeta i offentligheten i Världens Ände. De offentliganställda har trollat med knäna de sista tio åren och jag har många gånger förundrats över att det hålls en professionell attityd utåt. Men tre personer som ville skaka av sig mig på en och samma dag. Nej, det blir för mycket. Ja, den bortglömda telefontiden kanske inte var ett sätt att lyfta över den besvärande patienten till någons annans bord, förstås. Det var väl snarare just ren och skär glömska. Som doktorn också ursäktade sig för. Jag är glad att jag fortfarande är en tant i mina bästa år som kan kosta på sig att förvandlas till besvärlig tant. Det är värre för de tanter som har några år på nacken och som inte vågar protestera när sjukvården vill begränsa sina patienter.

I Världens Ände finns det egentligen inga rådjur.Någon skjutglad jägare har släppt ut ett par och nu finns det plötsligt hur många som helst. Jag väntar bara att de ska stå här i skogskanten bakom huset och drägla efter mina tulpanlökar. Jag som har växt upp i Älg- och Rådjursland vet hur besvärligt det är när man kör på dom med rälsbussar och bilar och inte har ett vapen till hands.Att ha rådjur i Världens Ände är bara korkat.Maken stod i hallen och tittade ut genom fönstret och ropade till mig: "Nu jävlar. Det står ett rådjur här utanför." Genast kom jag rusande för att titta på rådjuret. "Fan också", tänkte jag. "April, april", sa maken, du måste erkänna du gick på det"!

Migränen motades med belly-dance i Församlingshemmet. Denna gång med mera fri dans efter eget huvud utifrån dansfrökens rörelseträning i orientalisk dans.

Projekt Fotvandra Runt Världens Ände inleddes denna dag. På fullt allvar, alltså. Vännen och släktforskaren K, maken och jag ska genomföra detta fritidsprojekt framöver. Eftersom jag fotfarande lider av sviterna av min förkylning och den första delsträckan skulle bli för lång för mig i mitt tillstånd, blev jag tvungen att avstå. Så blev jag hemma. Då passade jag på att ha lite migrän istället. Maken och K vandrade 7 km längs kusten söderut från Byn. När de kom tillbaka hem pratade de om sina strapatser. Det hade varit hård terräng att forcera. Våtmarker och besvärligheter. Som att pulsa i snö, sas det. Det var lite Vasalopp över det hela. Istället för att dricka Blåbärssoppa i Oxberg, drack de te och åt fullkornsmackor. Så återkom krafterna och de kunde pulsa i våtmarkerna ett litet tag till.