Studentkalasturneérna kommer i släptåg på studentexamen.

Idag har vi varit på ett. Vi skulle ha varit på guddotterns också, men hon bor i annan del av Sverige. Nästa lördag ska vi på nästa.

Kalasen duggar tätt.

Studentsäsongen är här på allvar!

Vi tjuvstartade ju redan före Kristi Himmelsfärd hos släktingen på hästgymnasiet, men idag är det studentexamen i Ankdammen.

Jag hade lovat en annan ung släkting att fotografera honom på champagnefrukosten i en av Ankdammens mer kända parker. Frukosten var inte så glamorös som man hade kunnat förvänta sig; Festis och ostfralla. Champagnen fick de bestå med själva. Fast det var nog inte tillåtet.

Först ville den unga studenten ha några schyssta bilder på sig själv. Han ställde upp sig framför den kända parkens kända damm med ett känt torn i bakgrunden. Sedan gick vi runt i vimlet och fotograferade honom tillsammans med de han önskade. När turen kom till de bästa vännerna radade upp sig på en parksoffa och såg gravallvarliga ut.

- Se lite glada ut, sa jag, det här ska ju vara den lyckligaste dagen i era liv. Ni ser ut som om ni ska på begravning.

Dom flinade lite så jag kunde ta några bilder då dom såg lite lyckliga ut.

- När jag tog studenten tyckte jag att det var nästan lite pinsamt, fotsatte jag.

- Varför då, sa de unga fyra och såg mäkta förvånade ut.

- Jag hade inte ingen studentmössa och så var jag tvungen att gå på en pinsam studentfest på stadshotellet i Åmål och dansa till ett pinsamt dansband typ Lennartz, ungefär, sa jag. Det var inte min stil.

- Men det var väl inget pinsamt, sa den ena av de fyra.

Dom begrep inte ett dugg.

Tiderna förändras.

Nu har dom kommit.

Klas, katten alltså, är som klistrad.

Jag talar om tornseglarna som flugit ända från Egypten hit till Byn, bara för att bo under våra takpannor. Dom hittar tillbaka varje år. Dom bildar familj. Lägger sina ägg. Föder upp sina ungar. Allt under takpannorna. Dom brukar börja svirra strax före skolavslutningen. Det har dom gjort i år också. Precis efter tidtabellen. Jag undrar hur dom kan veta.

För Klas, är det ett enkelt nöje att studera tornseglarnas lägsta inflygningsloop mot takpannorna

Det är tråkigt att Povel är död.

När jag var liten så fanns det ingen Markoolio för kidsen. Vi fick nöja oss med Povel. Han hade tagit intryck av Spike Jones. Det begrep jag senare i livet. Men vi som var barn på 50-talet gillade sången om kokosnöten och vägen till Curaco som gyngade så. Vi sjöng om att det snöade och att "allting var vitt,vitt,vitt" eller att vi ville ha stekt svan till middag.

Povels revyer var aldrig ett slag under bältet med taskig underlivshumor. Det var värme och klokhet utan att vara mesigt och med ironi som nådde fram.

Tack snälla Povel att jag har fått växa upp med dina texter och melodier!

Maken påminde mig om att jag genomförde en protestaktion förra året på Nationaldagen. Då hade jag hävdat att vi inte skulle ha någon festmat denna dag. Ingen grillning. Ingen lax, kyckling eller lammkotletter. Inget vin. Bara vanlig vardagsmat. Detta i protest mot den konstruerade helgdag som regeringen hittat på. Jag har mjuknat lite i år och tagit fram lammfärs ur frysboxen. Det är +23 i skuggan och det lutar åt något festligare i kväll än bara vardagsmat.

Men det var en bra idé. Säg inte annat, när man har min inställning. Synd att jag glömde bort att vara konsekvent!

Nu skulle jag kanske skriva något käckt om att det är Nationaldag i dag.

Svenska Flaggans Dag hette det förut. Nej, det blir inget käckt om Nationaldagen.

När jag och maken var unga hade vi en termoskanna som var gul och blå och hade en bård med svenska flaggor på. Det var liksom lite pinigt tyckte vi på den tiden. Vi ville inte alls vara nationalister. Vi ville nog mera vara internationalister. Anledningen till att vi hade en sådan termoskanna var att vi slog sönder den vi redan hade, precis när vi skulle åka på utflykt till Vrångö. Vi bodde i Göteborg på den tiden. Vi rusade tvärs över gatan till Godhems Livs och inköpte en ny termoskanna. De hade de där blå-gula till extrapris och inga andra. Eftersom vi var i nöd, köpte vi en sådan. Annars skulle vi aldrig ha valt en med svenska flaggor. Det var under vår värdighet. Jag skulle förresten aldrig ha valt en termos med svenska flaggor på idag heller, för den delen.

Det var bara det att den där termosen höll sedan hur länge som helst. Det var omöjligt att slå sönder den. Efter minst 10 år gav vi bort den till min svärmor för att slippa de svenska flaggorna. Maken och jag generade oss med en nationalistisk termos i många år, fast vi inte ville vara nationalister. Sedan dök den upp igen 30 år senare bland min döda svärmors kvarlåtenskap. Hel. Vi lämnade den till Kupan. Nu hade den ju samlarvärde.

Jag har svårt att känna mig glad och svensk för att vi fått en nationaldag. Fortfarande lever vi i folkvandringstid. Kanske är människor som ofrivilligt fått byta nation i större behov av att ha en nationell identitet än jag. Kanske är människor som fått pröva på att vara ockuperade av inkräktare i större behov att värna sin identitet, större än hos mig. Visst är vi i behov av fest och glam och glädje. Visst är det kul att man släpper ut kungen på Skansen så han får ropa hurra till Sverige. Men jag känner mig inte mer svensk eller lyckligare för det. Det finns ett enda stort värde i att Sverige firar Nationaldagen. Det är att bita huvudet av nationalismen som ett uttryck för främlingshat och nationalsocialism. Skinnskallar och nassar får svårt att vifta med flaggorna tillsammans med de nya svenskarna.

Jag som har fått förmånen att leva i fred, inte förföljts och inte behövt hitta en ny nationell identitet, har inte behov av att känna mig nationell. Jag kan fortsätta att känna mig som en internationalist om jag vill.

Klas, katten alltså, har glömt bort att han är senior och lever på övertid, sedan han fick ett hack i kolven.

Men ett jack i örat har han fortsatt att vara ute och springa om nätterna. Han sover som en gris och snarkar högt hela dagen inomhus. Umgås i tv-soffan med maken och dottern på kvällen. Sedan kräver han att jag ska släppa ut honom. På morgonen kommer han in och äter ett lass seniorfoder, brölar sig in i sovrummet och väcker mig genom att kräva klappar och spinna högt. Mig missade han ju  kvällen före, då han bara hängav sig åt att bli killad på magen  i soffan av maken. Kvoten av klappar måste fyllas varje dygn.

Han lever sitt normala sommarliv.

Han kör hårt, den gamle

Nu har jag varit på bageriet och tröstat mig med en dubbel espresso och en småkaka