Jag är en hängiven salladsodlare.

En salladsodlares bästa vän är en salladsslunga.

En gång i tiden hade jag en salladslunga av ett mycket omodernt slag. Den gick ut på att man verkligen slungade salladen, ungefär så som man gjorde på utomhusgymnastiken i realskolan med kastbollarna. Vevade runt med armen. Därför har jag ägnat många år med att leta efter en modernare salladsslunga som fungerar ungefär som en centrifug. En som man vevar runt med en vev. Men helt resultatslöst. I detta barbariska land verkar det som om salladslungor inte tillhör normal köksutrustning.

I England, där de håller på traditionerna, gick det inte heller att få tag i en sådan salladsslunga. När jag ville ha en handdriven, skrattade de åt mig i husgerådsaffärerna. Nej, det skulle vara en elektrisk, förståss. Så var det när jag skulle köpa en kettle en annan gång.

- Ha Ha Ha, en kettle som man sätter på spisen....det var det konstigaste jag hört. Sådant har ju ingen nu för tiden.

Varje sommar letar jag efter en salladsslunga. Och i år fick jag äntligen napp.

- Du hade tur, sa expediten på Åhlens i Ankdammen, det var den sista. Folk är som galna. Vi har haft de här salladslungorna sedan i februari och det är inte en kotte som frågat efter dom. Nu plötsligt säljer vi tio om dagen. I går var det någon som ringde och frågade om vi hade kvar, för han kunde inte leva utan sin salladsslunga. Han var tvungen att ha en i sommarhuset också.

Några dagar senare såg jag att de hade salladsslungor på Konsum i Det Största Samhället. Egendomligt. Där kan man knappt köpa mozzarellaost i bland. Detta är ett mysterium. Hur kommer det sig att Världens Ände plötsligt är nedlusat med salladsslungor? Det tycks plötsligt vara mycket chict. Det ska vara en salladsslunga i år, helt enkelt.

Kan det vara så enkelt att salladsslungor förekommit i något matlagningsprogram, där något populär tv-kock slungat sin sallad?

Ännu en hängiven salladsodlare

Gårdagens talare på Politikercirkusen var Miljöpartiets Peter Eriksson. En av hans huvudpoänger var att det måste vara möjligt för småskaliga elproducenter att kunna nå elnätet. De ska också kunna slå sig in på elmarknaden och sälja sin överskottsel. Närmast tänker han sig då lantbruk med egna vindkraftverk och biogasanläggningar eller fastighetsägare med solcellsanläggningar. Till detta behövs en rad stimulerande åtgärder som t.ex slopade nättariffer och ökade möjligheter att ta lån för att satsa på egna anläggningar för att göra det lättare.

Självklart talade han också om klimatfrågan och att det måste satsas mer på vindkraft, biogas och miljöteknik överhuvudtaget.

- Människors miljömedvetenhet och vilja till förändring har aldrig varit så stort, säger han.

Jojo. I Världens Ände finns verkigen förutsättningarna för vindkraft. Det finns faktiskt många vindkraftverk både här och där. Men som vanligt finns det också särintressen. En del människor tycker att vindkraften förstör den obrutna horisonten. De låter och ger skuggor. Det handlar om estetik. 

I dagens blaska läste jag på första sidan att det danska företag som ville bygga vindkraftverk i havet, i den södra delen av världens Ände, har fått vänta i 7 år av överklaganden från kringboende på land för att få byggnadslov. Äntligen fick de byggnadslov när allt gått igenom alla instanserna från Länstyrelsen och uppåt. Nu har det gått så lång tid att företaget inte längre anser sig ha råd att satsa på några vindkraftverk till sjöss. Det blir inget av. De överklagande förlorade, men vann ändå.

Ska man skratta eller gråta?

maria har antagit ett annat intressant perspektiv i sin kommentar till förra inlägget, när det gäller tvångsvård. maria skriver bl.a i kommentaren:

Människor som hamnar i en djup psykos vet inte längre vilka de är eller hur det ska vara, de drivs av vanföreställningar och där tror jag på att det enda tänkbara lösningen är en kortare period av tvångsvård för att komma igång med medicineringar för att det inte ska hinna bli alltför omfattande skador hos individen som dessvärre inte självläker...

Jag ser snarare problemet som att man väntar alldeles för länge med alla insatser. Oavsett om det är frivilliginsatser eller tvångsvård... Om man inte använder sig av tvångsvård i ett tidigt skede hos de här människorna så riskerar man att få individer med omfattande skador och som kommer att befinna sig i ett hjälpbehov resten av sitt liv istället för att snabbt ge medicinsk hjälp och möjliggöra för individen att leva ett förhållandevis normalt liv men med medicinering...

Det är kanske det som är pudelns kärna. Saker görs när det är alldeles försent. Fem i tolv. Skulle vi acceptera att den somatiska vården tog så lång tid på sig att behandla med olika terapeutiska alternativ eller behandlingsformer, så som man ofta gör inom den psykiatriska vården? Nej, vid svåra kroppsliga sjukdomar som t.ex. cancer och lung-och hjärtsjukdomar då går det undan och man medicinerar utan att tveka. Det hänger ihop med nedmonteringen av den psykiatriska vården som pågått så länge och kanske också med den gängse synen på psykiatri. Under de sista årtiondena har också fejden mellan ett mer biologiskt sätt att se på psykiskt sjukdom och ett mer sociologiskt, där man sett psykiatrin som "ond", präglat svensk debatt och synsätt.

Nej, att tvångsvårda psykiskt sjuka är inget alternativ.

Att många människor med psykiska sjukdomar blev lämnade åt sig själva och svikna av vården, det får vi och dom betala idag. Att Göran Hägglund förespråkar mer tvångsvård är ingen direkt lösning på de misstag som gjorts på 80-talet. Det hoppas jag ingen tror att jag också förespråkar, med anledning av blogginlägget igår.

Men jag ger honom rätt i att mycket måste göras och det kostar kulor. Det behöver göras krafttag och det måste lyftas upp på nationell nivå. Det måste bli en fråga för regeringen. Det hjälper inte med lite Milton-pengar som punktinsatser och projekt lite här och där.

Den psykiska ohälsan är stor i landet och då menar jag inte bara de med svåra psykiska sjukdomar.

Jag håller med elaina som skriver i sin kommentar till gårdagens inlägg om Göran Hägglunds tal i Almedalen:

Tvångsvård är ingen optimal lösning. Tvångsomhändertagande kan leda till än fler mentala låsningar. Ett alternativ vore om alla inom mentalvården kunde/finge lära sig t.ex MI= på svenska "Motiverande Samtal" Att man genom samtal kan leda individen in på rätt spår å att den kan känna att det är för ens eget bästa att göra ett bra val av vård.

Tvång innebär alltid en integritetskränkning. Etiken kan inte sättas ur spel. Det är mycket svåra val som de professionella gör kring en person när man fattar beslut kring tvångsvård.

När det gäller öppenvårdspsykiatri finns det också mycket att göra. Människor som inte är i behov av slutenvård, men behöver annan hjälp som samtal, psykoterapi eller psykiaterkontakt har olika svårt att komma i kontakt med vården beroende var i landet man bor. Väntetiderna till öppenvårdsmottagningarna kan vara orimligt långa om man väl kvalificerat sig till att stå i kö. Öppenvårdspsykiatrin är ojämlik och många är hänvisade till distriktsläkaren i stället.

Samtidigt menar jag att man måste ställa sig frågan varför den psykiska ohälsan är så stor i Sverige. Nu talar jag inte bara om de svårast psykiskt sjuka, utan en växande ohälsa bland unga och bland kvinnor i medelåldern. Att unga människor mår dåligt är inte lönsamt i längden för ett rikt samhälle. Att medelålders kvinnor, som borde vara en tillgång i humankapitalet i ett samhälle, inte orkar är en skam.

Jo, jag har faktiskt en katt. Han satt på trappan i morse. Förvånansvärt torr efter det häftiga regnväder som drog över Byn på morgonkvisten.