När jag tyckte att jag såg en citronfjäril fladdra över tagetesen var det bara en villfarelse.

Det var bara ett ljusgult löv från flädern som singlade.

I år får man nöja sig med hela +12.7 mitt på dagen.

Även om solen skiner.

Annat var det för ett år sedan

Medelhavshösten försvann ut i kylan.

Det slår mig att Alliansen inte alls har rent mjöl i påsen när de presenterar sin nya reform för sjukförsäkringen. De är listiga och talar om sjuka människor som en homogen grupp. Egentligen vill de reformera sjukförsäkringen för de som har någon form av psykiatrisk diagnos, t.ex utmattningssyndrom. Det är de som ska klämmas åt och tvingas att arbeta igen. Men det vill de inte tala högt om.

De beskriver sin strukturerade modell för hur Försäkringskassan ska följa upp sitt arbete efter ett visst antal månader och hur den sjuke med  rehabilitering ska tillbaka till jobbet. Om man är sjukskriven längre än sex månader kan den sjuke tvingas att byta arbete.

Men om du är svårt fysiskt sjuk då? Ska du bli tvungen att byta arbete om du inte kan gå tillbaka till ditt gamla jobb efter ett halvår?  Det här säger Mats Eneroth (s) , ordförande i socialförsäkringsutskottet idag, apropå reformen.

Det finns en stor skillnad mellan reformen och människan.

Nämligen Livet.

Livet pågår, även om människan ska vara lycklig och arbeta i Alliansens Sverige.

En del får Parkinson under tiden.

Andra får cancer.

Några får MS

Men det glömde kanske Alliansen bort.

Det är som om gamla ekon från en tid, långt före vår, ljuder i landet.

Du har ingen egen bestämmanderätt om din anställning.

Du har förverkat den rätten om du drabbas av sjukdom

Men arbeta ska du.

En gång i tiden var det olagligt att vara arbetslös i Sverige.

I botten av den här reformen finns en ideologisk fråga.

En politisk fråga, inte bara en ekonomisk

Jag blir utmattad av att bara läsa om Alliansens nya reform om sjukförsäkringen i DN:s nätupplaga.

Det är en god tanke. Alla människor vill arbeta. De har blivit utestängda av Systemet. Sedan finns det några som inte vill arbeta. De har blivit sjuka för att slippa.

Men det säger man inte högt.

Nu ska det i allfall äntligen bli slut på parasiterandet. Alla de andra som blivit utestängda ska tillsist få komma in nu. Det är principen för Reinfeldts och Husmark Perssons ihopsnickrade reform.

Jo, det är en god tanke. Men i de bästa av av världar.

Den världen bor det inte så många i.

Husmark Persson, hon som  en gång var utbränd och behövde gå hem och vila i tre dagar, för att sedan vara pigg och stark för att vara på banan igen, och Reinfeldt bor antagligen i den bästa av världar.

De har säker aldrig bett sin chef om att få ett lättare arbete, som ett förebyggande mot eventuell kommande sjukskrivning och fått nej. De har säkert heller aldrig bett sin arbetsgivare att få ett lättare arbete när de väl är sjukskrivna och fått nej. En del arbetsgivare försöker då bli av med sina anställda istället.

Lättare arbeten finns inte längre i dagens arbetsliv. Kravet att arbeta för tre ställs på alla, gammal som ung. Det visste kanske inte Reinfeldt och Husmark Persson om när de totade ihop sin reform

Reinfeldt och Husmark Persson glömde att också jaga arbetsgivaren i sin iver att jaga sjukskrivna och personer med sjukbidrag, för att få dom att jobba sig friska med hjälp av företagshälsovården. Den företagshälsovård som fått dra ner sin verksamhet för att den kostar för mycket. Om den överhuvudtaget längre finns kvar på alla arbetsplatser.

Det är pengarna som styr.

Det här är ingen reform i sjukförsäkringen.

Det här är ett sparförslag.

Det är bara klätt i ett snyggt paket, som ska få det att låta bättre.

För att man inte ska säga det rent ut.

Ja, att en del blir sjuka för att de är lata.

Här ska man arbeta

Inte ha bidrag

Det är pengarna som styr här likaväl som i yrkeslivet, där det krävs att alla ska jobba för tre.

I annat fall hade ju en del inte blivit sjuka från början

När jag satte på mig baddräkten på vattengympan förvandlades den plötsligt. Den växte och blev fler nummer för stor i ett enda det. Ressåren slutade existera. Tyget utvidgades.

Jag trodde inte mina ögon.

En total baddräktskollaps.

Med nöd och näppe lyckades jag hålla mig kvar i den under hela gympapasset.

När vår Lilla Kisse mätt, nöjd, glad och lekfull låg på rygg bredvid sin kloka moder, häromkvällen, såg jag att han hette Truls.

- Man kan väl inte döpa honom efter en fiskbulle, heller, sa Maken.

Restaurang Brinken i Ankdammen är sig lik efter sommarens anstormning av turister. Nu har lugnet lägrat sig och stamgästerna är tillbaka.

Hantverkarna. Affärsidkarna runt hörnet. Tanten med gummistövlarna som alltid äter sin lunch där. Varje dag.

Idag har jag återigen ätit en utrotningshotad maträtt:

Skarpsås.

Hur många lunchrestauranger har serverat skarpsås idag?

Hur många lunchrestauranger har serverat något med soltorkad tomat i dag?

Gissningsvis inte särskilt många hade Stekt flundrafile´ med kokt potatis och skarpsås. Få, skulle jag till och med tro.

Jo, det var gott.

Jag satt till och med i soffan som är infälld i väggen, under det falska burspråket med det falska blyinfattade färgade fönsterglaset.

En bra lunch, helt enkelt.

Idag läste jag att skoltoaletterna på skolorna i Ankdammen har fått underkänt i en undersökning  som har gjorts om hur man trivs i sin skola.

- Det stinker, säger eleverna på en högstadieskola.

- Det här kände jag inte till, säger rektorn.

- Man försöker hålla sig så länge det går. Bäst är det att gå på toaletten host skolsyster, säger en annan elev på en annan skola.

- Det saknas alltid tvål på våra toaletter, säger andra.

- Varje gång det görs en enkät om hur eleverna upplever sin skolmiljö, dyker denna fråga upp, säger Maken, som rört sig i skolvärlden sedan 70-talet.

Ingenting har alltså hänt på närmare 50 år.

Jag minns raderna av toaletter i bås med fast sittring i trä, öppen fram med porslinet bart, i min mellanstadieskola. Sina behov gjorde man för öppen ridå, här fanns ingen dörr att låsa om sig. Och de stank urin, smuts och äckel. I de efterblivna dalslandsskogarna, dit jag sedan flyttade, var skolan minst lika gammal, men där fanns det i allafall en dörr att låsa och en sittring som var hel.

Inte var det någon som frivilligt gjorde sina behov på skoltoaletten, när jag gick i skolan heller, precis som nu. Standarden har höjts en hel del. Borta är båsen och sittringar i trä. Men det luktar fortfarande snusk på skoltoan.

Man hade ju hoppats på att tiderna hade förändrats.

Det är ändå fortfarande samma historia.