Idag är jag bara trött.
Trots promenad.

Förkylningsbaciller?

Eller är jag bara försoffad?

Ingen vattengympa på en vecka.

Ingen simmning på en vecka.

I stort sett ingen motion alls.

Jag har inte ens retat upp mig på något som Alliansen har sagt.

eller Försäkringskassan har gjort

eller Socialstyrelsen har bestämt

eller Borgmästarinnan i Ankdammen har uttalat sig om

eller som politikerna i toppen i Världens Ände har beslutat,

ja, det skulle väl vara den nya renhållningstaxan då,

men inte ens världsläget har riktigt upprört mig idag.

Nej, idag är jag bara trött.

I dag skiner solen.

Blåsigt, men vackert höstväder.

Singoalla, katten som tror att han är hund, håller mig sällskap utomhus.

Nu är alla tomatplantor i växthuset förbrukade och borta.

Växthuset är tömt. 

Idag fick jag ett mail från en god vän.

Det var ett mail som ville berätta om att en alldeles särskild förening nu hade en webbsida.

Ämnet är kontroversiellt.

Det handlar om ensamstående mödrar som blivit gravida genom insemination.

De har valt att leva ensamma med sina barn, utan en pappa.

Föreningen heter Femmis.

Femmis är en förening för frivilligt ensamstående mammor som fått, eller planerar att få, barn genom assisterad befruktning med donator.

beskriver föreningen sig själva på sidan.

Gå dit och läs.

Är tanken alldeles omöjlig?

Oetisk?

Oriktig?

Fundera lite.

Inte är det så konstigt egentligen?

Önskan att vilja ha barn och bilda familj, men inte ha någon man eller kvinna att gör det med. Är detta då någon orimlig önskan för en kvinna?

Skulle vi ha några etiska invändningar om lämpligheten att leva ensam med barn, när det gäller kvinnor som är ofrivilligt ensamstående och papporna är frivilligt frånvarande.

Vilket barnperspektiv skulle tillgodoses sämst eller bäst i dessa omständigheter?

Kan vi bedöma det?

Eller handlar det istället om vår egen tolerans mot de invanda normerna?

Surströmmingskalaset i fredags gick av stapeln hemma på gården hos Bonden och Bondfrun som är våra släktingar. 

Där har de också sorg.

Deras kära samojedspets hade dött i cancer för några veckor sedan.

Tänk så ledsna vi var över våra kära som inte var hos oss längre!

Men de hade redan fått en liten valp i huset.

Västgötaspetsen Troy fick hela husets uppmärksamhet nu.

Inte konstigt. Han är ju så söt att man smälter direkt.

Huskatterna glodde på honom och undrade vad det var för något otäckt som de släpat hem. De är ju hundvana, men visade öppet och tyst sitt förakt över den lille gräslige. Troy med sitt goda och valpiga självförtroende, tittade oförstående på de bastanta kissarna och förstod inte varför de inte älskade honom.

Nu har bondfrun småbarn i huset igen, som ska ha mat på bestämda tider, pottränas och äta välling.

Sören Katt kommer att klara sig bättre som småbarn. Han är ju katt

I fredags åt jag surströmming igen.

Jag lyckades inte peta i mig sex strömmingar.

Jag åt för mycket potatis.

Det blev bara fem.

I år har min strategi varit att äta så lite potatis som möjligt för att få plats med så mång strömmingar som möjligt.

Anledningen i fredags, var att det serverades sparrispotatis till strömmingarna.

Det var ju lite spännande.

Därför slank det ner en extra potatis här.

Så här på kvällskvisten, före middagen ska jag passa på att vidarebefordra en riktigt lustig liten berättelse ur vårt vardagsliv här i huset.

Medan den italienska grytsteken puttrar på spisen, är Maken den fantastiske make han ändock är, när han ägnar sig att vika gårdagens stortvätt.

Jag har passat på att tvätta en av mina jackor, som fortfarande luktade eld och rök efter förra helgens eldriter på Bageriet.

Han kommer ut till mig i köket och säger:

- Är det här en tjock skjorta som du brukar använda istället för jacka?

- Det är min vanliga svarta linnejacka som jag alltid använder på vår sommar och höst!

- ???????, säger Maken

- Känner du inte igen den? frågar jag

- ???????, säger Maken

- Jag har två likadana till som hänger i farstun. Jag har köpt dom på rea.

- Har du? Det har jag aldrig sett?

- Dom hänger där nu. En är lila och den andra är röd.

- ???????, säger Maken.

Jackorna har hängt med några år nu. Maken var bl.a smakråd när jag köpte den röda. Jag var först lite tveksam till den mörkröda färgen. Han tyckte däremot den var väldigt fin. Svårigheten att definiera plaggtyp är däremot inte någon nyhet. Det har både jag och Dottern märkt tidigare.

- Du kanske ska titta lite bättre på mig, svarade jag.

Jag vet inte om det är fel på en del mäns minne eller om de är ointresserade av själva förpackningen så att säga. Å andra sidan tror jag mig bestämt kunna bevisa att de har ett selektivt seende.

Idag var vi i Ankdammen och köpte en ny bäddmadrass i en sängaffär som jag aldrig besökt förut. Varken jag eller Maken visste var den låg. Vi var tvungen att ta reda på det innan vi åkte dit. Det visade sig att Maken åker förbi där i princip dagligen utan att ha lagt märke till den. Det är möjligt att han däremot hade vetat var affären låg om det hade varit en skivaffär.

Män kanske bara ser det de vill se.

I allafall Maken.

Det är visst kanelbullens dag idag, skrev jag för ett år sedan.Klicka gärna på länken här bredvid och läs förra årets inlägg "Man lessnar".Det var inget vidare glatt inlägg på bloggen som jag skrev för ett år sedan.Sannerligen har inte mycket hänt sedan dess.Egentligen skulle jag vara ännu mer dyster.Under året som gått föreslog jag min chef att han skulle börja tänka på att anordna mentorstjänster för att kunna stödja unga medarbetare inom vårt område. Jag påpekade att sådant diskuterades på andra håll i Sverige, både hos arbetsgivare och fack. Det kommer att bli en kompetensutarmning framöver.Han såg ut som en fågelholk.Helt uppenbart hade han inte läst personaltidninngen då i höstas.Nej, att öppna korvkiosk är nog det enda raka.

Somliga är nyfikna på vad Kisse ska heta.
Nu ska det offentliggöras
Sören, ska den lille heta.
Det blir ett bra namn.
Speciellt när jag kom på det som en uppenbarelse, när jag var på väg hem från båten för första gången efter Klas, katten alltså, död. Jag blickade ut över Tingstäde träsk och tänkte sorgset, att nu skulle det inte vara någon liten katt som skulle välkomna oss när vi kom hem. Det skulle bara vara tomt och trist.
Då kom Sören fram.

Författaren berättade att Sören kommer av Seved och betyder snäll och mild eller något sådant.
Det får vi hoppas att Sören blir.
Han kan ju bli en sådan som far fram som ett torrt skinn och skrämmer Singoalla.
En värsting-katt alltså.
Vi hade en gång en värsting-kanin som hette Tusse.
Det var innan vi visste att han var en värsting.
Efter det fick han heta Rambo.

Jag har även stått på trappan och provropat Sören.
Det funkar.
Sören blir bra.