Jag börjar repa mig.

Dessutom börjar viruset dö i min kropp, så andra människor törs umgås med mig.

Asylen är slut.

I morgon är jag på banan igen.

Ute regnar de stilla.

Det väntas storm igen i Världens Ände.

Helgens storm var kort och intensiv.

Den lämnade många spår efter sig.

Men inte Byn.

Dagens aktiviteter är nedtonade. 

Migrän och återhämtning från kräksjukan.

Sängliggande helt enkelt.

Sören Katt gör mig sällskap.

Men han är bara slyngel-trött. 

Nu är jag

välmasserad

välskrubbad

och len i skinnet som en barnrumpa efter en veckan på kurort.

Celluiterna är visserligen kvar,

likaså artrosen och jättecellsartriten.

Vissa delar av kroppen är om de är.

Men totalt sett har jag haft en mycket trevlig vecka för mig själv.

Jag skulle inte dra mig för att göra om det. 

Sören Katt låg och sov inne hos Singoalla när jag kom hem.

Jag ringde till Singoallas mamma och bad henne släppa ut Sören.

Så gick jag ut och ropade:

-Söööööören, Sööööööören, med min speciella katt-roparröst, som mina yngre elaka kusiner säger låter på pricken likadan som deras mammas gjorde när hon ropade på dem, när de var små.

Så kom Sören Katt springande.

Jodå, han blev glad.

Precis som sin föregångare Klas, katten alltså, var han lite kallsinnig i början.

Nu när jag var tillbaka var han sedan tvungen att börja barnsla sig.

Hängde i gardinerna

Misshandlade Misses fåtölj 

Sprang in bakom TV:n och tänkte bita på sladdarna.

Nu är allt som vanligt igen 

Vägen hem är mycket lång.

Med hjälp av tidens teknik köpte jag en flygbiljett till Världens Ände, redan medan båten från Estland stävande in i Stockholms skärgård. Det lockade inte, denna dag, med 11 timmars väntan innan båten skulle avgå till Världens Ände. Hemkomsten till Maken och Sören Katt skulle isåfall ske så sent som vid O1.30, natten till nästa dag.

Jag anlände i lagom tid för att hinna köpa lite dietmat i Ankdammen innan bussen till Byn avgick.

Nu är jag på väg från Estland.

Ovanför mitt huvud dånar en TV.

Idag är det Frihetsdagen och en nationell helgdag i Estland.

Det visas ett slags nationaldagsprogram med alla ministrarna i regeringen,

tal hålls och med underhållning i form av något slag musikaliskt epos.

Musiken är en konstig blandning av estnisk folklig körmusik, världsmusik, rock och nationalromantik typ Sibelius.

Tallink bjuder sina passagerare på Vana Tallin.

Men det har ju inte jag någon glädje av, precis.

Magen skriker efter mat.

Trots att hela båten är full av mat, finns inte mycket som är lämpligt att äta för en nyligen kräksjuk människa.

Vad är det för frihet de firar, esterna?

Jo, deras första självständighet efter revolutionen i Ryssland 1918.

Inte frihet från Sovjetstaten som man kanske skulle kunna tro.

Det är lustigt hur saker och ting upprepas.

Detta är en flash-back från 70-talet.

I februari 1976 satt jag på hamnterminalen i Swinocje i Polen

Nu sitter jag på terminalen i Tallin.

Kräk- och diarrésjuk precis som nu.

Jag måste medge att det var ett större helvete, för att då hade jag hög feber och ett elakt djur i magen precis som det jag fick i Egypten.

Nu har jag fått stoppande piller av sköterskan på kurorten,

Så jag klarar mig.

Men bra mår jag inte.

För bra blev jag inte igår.

Jag har genomlidit ytterligare en helvetesnatt.

SOS International säger att jag antingen får skaffa medicin så jag klarar resan hem eller också få sjukvård i Estland och stanna här tills jag är frisk. Åker jag hem, och inte tillfrisknat i morgon, får jag gå till en vårdcentral i Stockholm, så jag klarar 11 timmars väntan innan båten till Världens Ände avgår.

Det är rätt irriterande, när jag vet att jag faktiskt bor bara ett 15-tal mil fågelvägen från Haapsalu. 

Då 1976 var det också den långa resan hem som var problemet.

Två båtresor och transportsträcka däremellan.

Likadant nu.

Men jag kan glädjas åt att här sitter jag bekvämt i en ljus och trevlig cafetieria och dricker te och surfar på Internet. Då 1976 satt jag på en bänk i den smutsiga och kolstinkande terminalen, som också luktade starkt av kackerlacksmedel.

Tiderna förändras kan man säga.

Dessutom är jag luttrad vid det här laget. 

Men vad i hela fridens namn ska jag äta idag?

De serverar nog inte dietmat på en Estlandsbåt.

De fina, frasig pirogerna i cafeterian såg mycket lockande ut. 

Nu är det sista kvällen.

Imorgon åker jag hem.

Det är inte utan att jag ser fram emot att träffa Maken och Sören Katt.

Visst har jag fått dagliga rapporter hemmifrån.

Men det är inte detsamma som att pussa Maken och klappa Sören.

Sören har lekt med sin lilla flickvän och Singoalla om dagarna när jag inte varit hemma hos honom och Maken arbetat.

Jag hade tänkt att slå på stort i kväll när det är lördag och festat på en campari.

Men med tanke på vinterkäksjukan låter jag bli.

Även om man sällan hittar campari för 18 kronor.

Nu spelar den estniska dansorkestern upp i matsalen.

Det låter som finsk dansmusik av klassiskt slag.

Det är för stökigt för mig ikväll.

Jag drar mig tillbaka till mitt rum och läser min deckare.