Jag presenterar stolt en debutant på Vulkan på min blogg.

Nämligen min vän Lena Pettersson som ger ut sin diktsamling Varför bläckar alla mina pennor?

Hon var modig nog att ta steget och publicera det hon hade i byrålådan.

Världens Ände håller sig med egen blåsorkester.

Likt Kamomilla Stad.

En egen orkester som paraderar i uniform och spelar marschmusik på Ankdammens gator, fredag förmiddagarna under sommarhalvåret.

En egen blåsarkvintett som spelar brunnsmusik i lusthuset i Botaniska Trädgården.

Ett eget storband som spelar Glenn Miller så det svänger i gymnasiets aula.

En egen liten grupp som introducerar annan musik än Markoolio för barnen i Världens Ände.

Ett eget Sax on Four som  turnerar med saxofonjazz på biblioteken i marginalen.

Det är verkligen inte alla som har.

Yrkesmusiker som verkligen gör skäl för sin lön och berikar vardagskulturen i Världens Ände.

Ett unikum, skulle jag vilja påstå.

Men det finns inga pengar längre.

Musikerna är varslade.

De har sagts upp och nu är det slut med kulturen för de breda folklagren.

En synnerligen dålig affär, skulle jag också vilja påstå. 

Det är ljusare nu.

I fredags hörde jag lärkan i Dalen.

Men det måste ha varit ett rent misstag.

Antingen av lärkan eller av mig.

Marsgaisten, Världens Ändes egen nordanvind, blåser även denna vår.

Ständig motvind mot bussen.

Singoalla och hans ständiga följeslagare Sören Katt turas om att gå hem till varandra.

Lite sömn där och lite mat här.

Typ