Jag skulle just skära upp det nybakade valnötsbrödet.

Maken korkade upp en vinflaska.

Här skulle vi två koppla av när veckan var till ända

Då hörde jag någon i farstun.

Det var Bonden och Bonden, som glada hängde av sig ytterkläderna och trodde att det var idag dom skulle på herrmiddag.

Inte för att jag vill verka tjatig.

Men Tant Taggs bilddagbok uppdateras ständigt.

Nu senast med påskbilder.

Maken och jag är fortfarande förkylda.

Ja, eller om det är influensa.

Att det inte ger sig.

Ute skiner solen och vinden är vass.

Min varmbänk blev inte tillräckligt varm.

Men ruccolan gror ändå.

Gässen kacklar.

Nu är det slut på påsken.

Imorgon är det som vanligt igen.

Om man bortser ifrån att det är våffeldagen.

Precis som julen, är påsken en högtid man glömmer varför vi överhuvudtaget firar.

Vi firar ju inte påsk bara för att vi är så glada över att hönsen börjat värpa igen och vi får vara lediga från arbetet.

Det mer djupsinniga lägger vi åt sidan.

Här i Tants hem har vi festat och kalasat på god mat, lyxig choklad, vin och goda ostar påsken igenom.

Vad kan man annars hitta på när influensan lägger sordin på aktiviteterna?

Efter tre dagar av sorg och elände är denna dag en glädjens dag i den kyrkliga liturgin.

På tredje dagen uppstånden.

Sorgen och glädjen i påsken har vi inte tänkt så mycket på, precis som vi glömmer att det lilla Jesusbarnet fick ligga och frysa i en krubba på julnatten.

- Tänk om Jesus verkligen skulle komma tillbaka till jorden, sa Maken härom morgonen, alltså uppstå igen.

Ingen skulle tro på det.

Går man omkring och säger att man är Jesus skulle man bli förklarad som tokig i huvudet. Men George W Bush däremot, skulle antagligen säga att han var en muslimsk terrorist!

Igår kväll såg jag Kay Pollacks film Så som i himmelen tillsammans med Maken och Dottern.

Vi tycker filmen är underbar.

När filmen kom, fick den folk som aldrig går på bio att gå på bio och se den.

Filmens ledmotiv Gabriellas sång blev en landsplåga.

Människorna i biosalongerna gav filmen stående ovationer.

Eller gick därifrån stumma och förundrade.

Men filmkritiken var inte nådig.

Denna kassasuccé fick otroligt dåliga recensioner.

Den här ger inte det allra hårdaste omdömet.

Men hur kommer det sig att "vanligt folk" gillade filmen, men kritikerna tyckte att det inte var något att hurra för?

Förstod inte kritikerna  filmens andemening ?

Uppfattades filmen som en realityrulle?

Eller var de allmänmänskliga känslor, som kunde väckas, alltför provocerande?

Ja, man undrar.

I bio.nu tycker recensenten  att filmen är övertydlig och att det religiösa temat är överdrivet; som att slå in öppna dörrar med allför stora rörelser.

Personligen kan jag bara inte låta bli att reflektera över detta ständigt aktuella religiösa tema.

Synd, bekräftelse, sexualitet och mycket starka krafter i rörelse har väl aldrig blivit en öppen dörr i religionen?

Fortfarande måste kyrkan arbeta med förnyelse i sitt inre liv.

Så här i påsktider blir dessutom Jesus-metaforen så tydlig med de tre Mariorna, som står Jesus nära: Huvudpersonerna i filmen; dirigenten Daniel, prästfrun, Gabriella och den levnadsglada unga flickan.

Daniel bär körens och de tre olika kvinnornas smärta.

Han offras till och med inför den onda makten, när han blir slagen blodig av sin barndoms plågoande.

När kören till slut inte behöver sin vägledare, kan han också dö

Det som också slår mig  är att filmen mera är som en symbolisk legend med starka andliga undertoner, än en film som berättar en enkel story.

Legenden är något som dagens människa lider brist på.

Och längtar efter.

Sagor.

Vägledare.

Sammanhang

Befrielse

Kören som en symbol för en mellanmänsklig arena, där hela livet utspelas, kan många identifiera sig med.

Är detta det som den okunnige biobesökaren slås av och kan ta till sig?

Den enkle mannen på gatan såg de starka känslorna i filmen för vad det är.

Men inte recensenterna.

Finns det ingen längtan kvar hos kritikerna? 

Eller sjunger dom inte i kör

Ute viner staräuren.

Äggen är laddade.

Nu kan vi fira påsk.

Idag ska man egentligen lida lite.

För att påminnas om Jesus pina på korset.

I bemärkelsen lida firar jag långfredag på ett traditionellt sätt.

Jag ska kravla mig upp ur min bädd och lägga in lite sill till morgondagen.

Jag överlämnar det slaktade lammet till maken.

Laga lammsteken, alltså.

Våren har gjort halt.

Eller ska man säga helt om.

Här snöade det igår.

Mer snö ska det komma.

Eller regn.

Om man vill tänka positivt kan man ju alltid säga att det är en staruer.

I Världens Ände pratar vi om staräurar.

Det betyder starvår.

Det ska vara sju snöoväder efter det att staren anlänt, innan det blir vår.

Men man brukar tappa räkningen om man ska hålla reda på när den sista är.

I dagens Lokalblaska läser jag  att det krångliga med staräurar är att det inte finns några enhetliga regler för hur man ska räkna de här snövädren.

Hur mycket snö ska det komma för att det ska räknas?

Räknas flera snöväder under en dag som ett?

Hur många staräurar ska det vara egentligen. Sju? Nio? Eller rent av bara fyra?

Då är det bättre med  bläcksnåi.

Det är enkelt och enhetligt.

Bläcku är tofsvipan och snåi är förståss snö.

Det räcker med att det snöar på bläckus rygg, för att det ska räknas som bläcksnåi.

Praktiskt.

Dottern som är påväg hit kan skatta sig lycklig.

Hon lämnar iskylan och snön i Mellansverige

Här är det i allfall vår på väg, fast det snöar.

Både bläcksnåi och staräurar.

Det bådar en vår i allfall.

Det gäller att tänka positivt, var det!